Eldlus, Pyrrhocoris apterus

En vacker skinnbagge som dykt upp i min trädgård på senare år, och nu finns i stor mängd.
Särskilt höst och vår ser man dem, inför och efter övervintringen. De gör ingen skada. De är allätare, äter av frön och lite insekter och sådär. Enbart en trevlig trädgårdsvän.





Denna röda skönhet har precis ömsat skinn, från sista larvstadiet till vuxen. De svarta markeringarna kommer att framträda så småningom. På samma vis som nykläckta nyckelpigor är helt röda (den sjuprickiga alltså). De behöver några timmar på sig.

Strimlus

.
"Hej på dig, kul att se en fotograf!"

Randig på ovansidan och prickig på undersidan. En fin skinnbagge som inte gör någon skada för oss människor.

Strimlusarna har en skutell (del av ryggplåten) som täcker vingarna helt. Denna är missbildad och man ser vingarna som vanligtvis är dolda.

Carpocoris purpureipennis

Nymf av Carpocoris purpureipennis. Purpurskinnbagge kallas den ibland på svenska.

.
En liten bedjande linslus.


En av de vanligaste stora skinnbaggarna (bärfisarna) tycker jag. Dyker upp lite här och där i de flesta sammanhang. Trevlig raring.

Hanen är ljusare än honan, så det är bara linslusen på bilden högst upp som är en hane, resten är honor.

Björkbärfis, Elasmucha grisea

Detta är den lilla björkskinnbaggen. Det finns ju en stor också. De är inte alls lika, annat än till namnet. Den stora presenteras längre ner i boggen.

Visst har hon en härlig turkos färgnyans.

Ofta fotar jag mina småkryp på mitt finger, för att man ska kunna avgöra storleken på dem.

Det engelska namnet är Parent bug. När honan har lagt sina ägg på något björkblad, stannar hon kvar och vaktar dem med sin kropp. Hon stannar kvar även när de är små. Här har nog flertalet skingrats för vinden och gett sig ut på sina egna livsäventyr. Men en ganska stor senkommen unge är fortfarande kvar, och gömmer sig fortfarande under mammas buk när den stora läbbiga fotografen kommer.

Här får den stora bebisen en tröstepuss av mamma bagge: "Var inte orolig, det är bara vår fotograf som är i farten igen, det är inget att bry sig om!"

"Nu går jag ut en stund"

Stor björkbärfis, Elasmostethus interstinctus.

Acanthosoma haemorrhoidale.

.
Så här vacker som nymf, vad månne det bli som vuxen?

Stinkkörtlarna lyser som silverknappar på ryggen. Hos den vuxne skinnbaggen finns stinkkörtlarna på undersidan. Men hos nymferna bidrar de till deras märkliga skönhet.

När den har vuxit till sig, blir det en taggbärfis. På bilderna ovan är den i sitt femte och sista nymfstadium.

På engelska heter den Hawthorn Shieldbug, hagtornsskinnbagge. Den äter gärna bär av hagtron, men lever även på andra lövträd, som rönn och även björk.

Äggen.

Äggen, ja dem hittar man lite överallt. I trädgården, på blommor och blad, på trädstammar, på husväggen, i blomkrukan inomhus. Ja, på badrumsgardinen till och med, har jag hört.

Inte vet jag vilka ägg som hör till vilken art, men den första bildens ägg hör i alla fall till den gröna! Hon promenerar just därifrån efter uträttad äggläggning. Platsen är stammen på en asp. Jag höll noga koll på äggen en lång tid framöver, med de kläcktes aldrig tyvärr.

Här är i alla fall ett gäng som precis har krupit ut ur sina ägg. Datum är 18 juni -07.

Picromerus bidens, spetsbärfis.

Riktigt spetsiga axlar har spetsbärfisen. Liksom en ljus yttersta rand på skutellspetsen (som du ser mitt på skinnbaggens rygg).

Elasmucha ferrugata, blåbärsbärfis.

Icke att förväxla med spetsbärfisen är denna likaledes "spetsiga" men mindre och färggladare söta vän. I början på maj har de stor orgie i mina krusbärsbuskar, till min stora glädje.

"Hejdå, nu flyger jag till blåbärsskogen!" ... eller nåt... :-D

Dolycoris baccarum, vanlig bärfis.

Ja, vad kan man säga att det är för färg på den vanliga bärfisen? Violett? Purpur? Vinröd? Ja, såhär ser den ut i alla fall.



Lätt att känna igen på sina vitrandiga antenner!

Troilus luridus, trädrovbärfis.

Trädrovbärfisen känner jag igen på de ljusa fläckarna på näst yttersta antenn-segmentet.